Om Emma. Skriv ut Skicka sidan
2010-12-23 06:17

När Emma var ungefär ett år upplevde både mamma och pappa att något inte stämde. Hon sov bara korta stunder och grät eller skrek väldigt ofta precis som om hon hade ont. När flickan började med fast föda åt hon stora mängder och det var då som diarréerna började ta fart.
– Hon kunde ha svart diarré upp till 20 gånger varje dag, säger mamma.
Föräldrarna tog henne till läkare men läkaren sa att de skulle sluta att oroa sig eftersom alla barn är olika. Om det blev värre råddes de att komma tillbaka. Och det blev värre. Vid 1,5 års ålder vägde Emma 6,5 kilo. Ögonen var insjunkna, huden var genomskinlig och hennes föräldrar levde i förtvivlan. Då hade de återvänt till läkaren flertalet gånger, men fick samma svar. ”Oroa er inte, det går säkerligen över”.

Inga prover togs och när det var dags för 1,5-årskontroll på BVC infann sig ett litet hopp: ny läkare, han kanske skulle lyssna!?
Emmas föräldrar berättade om flickans akuta symptom men det som intresserade honom var om Emma hade börjat tala.
– Vi var rädda och ingen lyssnade på oss eller ansåg att Emma var så dålig som vi intygade. Efter det besökte vi ytterligare två eller tre läkare. Vi fick uppfattningen att de alla tyckte att vi var hysteriska förstagångsföräldrar.

Så en dag trillade en bit av Emmas ändtarm plötsligt ur kroppen och då hade hon också kräkts konstant under en tid. Hennes föräldrar fick panik. På sjukvårdsupplysningen sa de att de själva försiktigt skulle trycka in ändtarmen igen. Rådet fick Emmas föräldrar att förstå att de hade mist all tilltro till den traditionella sjukvården och de kände sig totalt hjälplösa. De sista månaderna hade Emma backat i sin utveckling samtidigt som alla symptom blivit värre och föräldrarna var övertygade om att deras flicka skulle dö. En vän till familjen rekommenderade då en homeopat.
– Det var Emmas räddning, det är vi helt övertygade om. Vi satte oss direkt i bilen och åkte dit. Homeopaten tog Emma och oss på allvar och insåg hur allvarligt Emmas tillstånd var. Det gjordes en fullständig analys av allt relevant och akutbehandling sattes direkt in i form av homeopatmedel och laserbehandling för att stoppa kräkningar och diarréer.
Varje dag fick de göra avrapportering till homeopaten per telefon och varje vecka åkte de dit för personligt besök och behandling.
– Trots att resan dit varje vecka tog på våra redan uttömda krafter och ekonomi kändes det ändå tryggt och fantastiskt. Vi såg redan efter några veckor en antydan till förbättring. Efter ytterligare en tid märkte vi stor skillnad på vår lilla tjej och vi förstod att vi fattat rätt beslut när vi sökte hjälp utanför den traditionella sjukvården.
Symptomen visade att tolvfingertarmen inte tog upp näring som den borde. Föräldrarna uppmanades också att helt undvika gluten och laktos.
– Ju bättre Emma blev desto mer sällan reste vi iväg för att träffa homeopaten. Så småningom kände vi att vår lilla tjej förändrades på alla plan. Hon började utvecklas, grät mindre och hon kunde sova längre stunder vilket också gav henne mer energi. Vi kände hopp inför framtiden!

Tre år senare kunde Emma friskförklaras. Ungefär då föddes också ”lillasyster”. Åren när Emma var sjuk innebar att föräldrarna knappt orkade med sig själva och ännu mindre varandra. Då var livet kaos om man jämför med hur det är nu.
– Som förälder har man dåligt samvete för det. Vi vuxna var inte glada och trevliga människor då. Men vi anstränger oss för att läka alla känslor från den tiden. Vi ger inte upp och hoppas att vi snart når mål!